I need you, to need me.

Ni som inte känner för att läsa ett mindre glatt inlägg kan sluta läsa, men jag behöver skriva av mig.
Jag orkar inte vara ledsen hela tiden, jag mår så psykiskt dåligt ibland så det inte är sant. Och det finns inget jag kan göra åt saken i vissa tillfällen, jag försöker komma på massa lösningar på hur jag kan må bättre, jag kommer på en idé, mår bra i någon minut men sen försvinner allt. Jag var glad i några minuter men det försvann.
Jag har fått höra av så många att jag tänker för mycket, jag analyserar för mycket, tror att när den personen gör sådär så betyder det det där osv. Jag är själv medveten om det men ibland tror jag att jag tänker på det ingen annan tänker på, att det jag kommit fram till är sanningen bara att andra som inte tänker för mycket, blundar för sanningen på något sätt. För jag tänker inte helt ologiskt, bara att jag fått den egneskapen, av pappa.
Jag gråter alldeles för mycket, det är inte bra i den åldern jag är i, för jag har skolan att tänka på, och gråter man så mycket som jag gör, tappar man fokus och koncentration i skolan och jag vill sköta mig i skolan, jag gör såklart mitt bästa, skulle aldrig använda mina tårar som en ursäkt för att inte plugga. Jag menar bara att det är svårt, väldigt svårt att sitta med boken framför sig och koncentrera sig när man tänker på så mycket annat. Jag kan inte bara stänga av mina tankar heller, jag får kämpa, det är ungefär vad jag har gjort de senaste två åren. 2011 var ett hemskt år, jag var så ledsen och jag är så rädd att det här året ska bli likadant, jag vill inte. Jag vill verkligen inte.
Jag gråter nu när jag skriver av så många anledningar, av så många tankar. Jag vet inte vad jag ska göra, jag var lycklig för en vecka sen, och jag vet exakt varför jag inte är det något mer. Det suger att jag hamnat i en sådan här situation igen. Kan det inte bli min tur snart, att få känna lycka i mer än två dagar.

kommentarer

KOMMENTERA HÄR

namn:
V.I.P?

mail: (publiceras ej)

hemsida:

kommentar:

trackback