Saknad

Imorgon är det sommarlov och jag ser det på ett både bra och dåligt sätt. Det är otroligt bra för att det är ledigt, man får sova, träffa folk, you know the deal. Men det är så förbaskat sorgligt att lämna min fina klass, efter sex år tillsammans tar det slut, jag kommer aldrig få uppleva samma stämning och sammanhållning som vår klass/skola har och det gör så ont att tänka så, men jag kan inte hindra mig själv från att låta tårarna falla när jag tänker tillbaka på alla fina stunder vi haft tillsammans, 9A. Att jag sitter och skriver detta med en sorglig låt i bakgrunden hindrar inte mina tårar från att rinna ännu en gång. Några riktigt duktiga personer i vår klass hade fixat ett bildspel som rullade hela dagen med massa bilder från 4an-9an, jag lyckades hålla tillbaka tårar och byta ut de mot skratt men när de satte på en film där det fanns massa små filmklipp från de sex åren vi gått på UMK, med dessutom väldigt sorglig musik i bakgrunden, då kunde jag inte hålla tillbaka något mer.
Man är alltid så glad någon månad innan sommarlovet, men när det kommer till kritan, så är det inte så kul längre, jag kan uppriktigt sagt skriva att jag inte är så överdrivet taggad på sommarlov, för det finns så många personer jag kommer sakna, det är inte det att man kommer sakna varje person och just den, utan det är alla personer tillsammans. Jag kommer sakna att inte få gå i samma skola som flera av mina vänner, jag kommer sakna alla lärare som man båda ogillar och gillar på samma gång, skolgården, alla jobbiga trappor man ständigt var tvungen att gå upp för, alla stämrep och fina resultat och mer där till. Jag har så många minnen, bra och dåliga från min tid på Uppsala Musikklasser, jag vill inte lämna min skola, jag vill vara kvar, jag önskar att jag fick komma tillbaka efter sommarlovet, jag kan inte släppa taget, jag suger på sånt, förändringar. Inget kommer bli som förr och det är som en kniv i hjärtat. Imorgon är sista dagen jag sätter min fot i UMK för att gå i skolan, för att lära mig saker och för att träffa mina vänner och lärare. Ord kan inte beskriva min kärlek till alla dessa år. Man kan säga att en stor del av min barndom bildades under de sex åren, och snart ska den lämnas, och det vill jag inte, jag vill verkligen inte. Tänk att jag har min sista konsert imorgon, hur ska det gå? Hur fan ska jag lyckas få ut några ord, utan att gråta, det kommer inte gå. Jag kommer gråta som fan och det vet jag, det är inget jag planerat, men om jag sitter och gråter medan jag skriver detta, innan jag ens nått slutet, så är jag 100 % säker på att jag inte kommer kunna hålla tillbaka några tårar alls när min årskurs, för sista gången i våra liv, står alla samlade tillsammans och sjunger himlen är oskyldigt blå i stämmor.
Stämmor, ett ord som jag har fått höra femtioelva gånger under dessa år. Jag vill inte ha sommarlov, jag vill gå kvar, snälla låt det inte ta slut

kommentarer

KOMMENTERA HÄR

namn:
V.I.P?

mail: (publiceras ej)

hemsida:

kommentar:

trackback